Den information som når oss dagligen är global. Vi har också vänner utspridda över stora delar av planeten vi bor på. Ibland är vännerna så nära att vi glömmer det geografiska avståndet. Är avståndet stort mätt i längdgrader har vi samma stjärnhimmel – bara lite olika tid på dygnet. Är vi åtskillda av breddgrader, däremot, spelar den kosmiska teatern olika akter av samma pjäs.
Nu, i slutet av januari 2016, kan man se våra fem närmaste grannplaneter samtidigt på himlen. IflScience hade bilden till vänster på sin webbsida 15:e januari. Merkurius är den planet i vårt solsystem som är närmast solen. Det gör att vi endast kan se den i solens närhet – ibland på morgonen innan solen går upp, ibland på kvällen när solen just gått ner. Jupiter, Mars och Venus är de planeter vi sett pryda morgonhimlen ända sedan nätterna i norr började bli mörka. Det ger oss en tydlig ledtråd till att bilden till vänster är från södra halvklotet. Planeterna stiger som ett pärlband över horisonten – i väster! I texten på IflScience refereras också till Australian Geographic där en mycket tydlig skiss finns.
För de som får hålla till godo med ”Nordisk himmel” ser detta dock något annorlunda ut. Skärmdumpen från ”Stellarium” till höger visar morgonhimlen på drygt 63 grader nord. Planeterna håller i stort sett samma bana som solen över vår himmel. Detta medför en flackare bana ju närmare jordens poler man befinner sig. Är man den närmaste tiden placerad något norr om stenbockens vändkrets kan man se bandet av planeter stå vinkelrätt mot horisonten. Ju närmare den breddgraden man befinner sig desto tydligare ser man planeterna innanför oss. När Merkurius når över Nordisk horisont i januari i år är gryningen så pass nära att solens ljus gör det svårt att upptäcka Merkurius.
I höst, när planeterna åter kan ses mot samma håll, skulle vi i Norden se dem på andra sidan solen. Dock är vi då i solsystemet vända på sådant sätt att planeterna försvinner bakom vår horisont i väster i stort sett samtidigt som solen.
Befinner man sig nära polerna på ett roterande klot har man en ypperlig vy över den del av himlen som öppnar sig över en. Däremot kan man inte någon gång se det som finns över den motsatta polen. Norr om 60:e breddgraden har man en fin uppsikt över -polstjärnan och dess omgivning. En hel del intresanta mål för ett teleskop visar sig dock långa tider besvärligt nära horisonten. Nära ekvatorn, däremot, har man en vid vy över vår kosmiska omgivning. Därtill har man därifrån största delen av det vi kan se från jorden väldigt högt över horisonten någon gång under året, vilket klart underlättar observationerna.
Det finns en anledning till att pionjärer från Europa sökte sig närmare ekvatorn för observationer. Historien om ESO öppnar perspektiv!
edugalaxen.com 