Svalbard är en förunderlig plats. Här strövar man omkring där miljoner år av geologisk historia ligger i dagen. Samtidigt ligger en av vår tids stora frågor blottade för undersökningar i permafrosten och glaciärerna. Det är med andra ord ett Eldorado för nyfikna och vetgiriga lärare.
I månadsskiftet augusti-september samlades 24 lärare från Danmark, Norge, Sverige och Finland för att bekanta sig med klimatforskning i polarområden. Många var de som också passade på att utöka vistelsen på Svalbard med extra dagar före och efter kursen för att hinna uppleva mer av det som ögruppen har att erbjuda.
I och med att alla deltagare i två omgångar tidigare under året arbetat med uppgifter som berört relevanta landskapsformationer, tecken på förändringar i klimatet, mätningar genom dataloggning och positionsbestämning med hjälp av GPS och GIS, var samtliga lärare förberedda till den grad att en del av omgivningen kändes bekant.
Vi definierar ofta klimat som de sammantagna meterologiska elementens genomsnitt under en period på 30 år. Men de massiva data vi skulle önska oss för perioder långt tillbaka i tiden finns inte vare sig mätta eller nedtecknade. Däremot kan följderna av klimatets ses i variationer gällande vegetation eller i avsaknad av vegetation. Glaciärer berättar en hel del om klimatet under rätt långa tisperioder. Går vi ännu längre tillbaks i tiden kan klimatet tolkas i geologin. Gamla tiders klimathistoria ligger i många områden på Svalbard framme som öppna böcker i ett bibliotek – för den som behärskar språket.
Bilder berättar inte alltid sanningen. Sällan hela sanningen. Bildflödet som kursdeltagare ger ut visar de mest spektakulära miljöer. Det intensiva arbetet som kursen innebar är lika svårt att visa som de insikter arbetet gav upphov till. Engagerade föreläsare i kombination med bearbetning av data födde en hel del insikter.
Första kursdagen var den enda dagen som i sin helhet försiggick i Longyearbyen. Förutom föreläsningar genomfördes övningar med GPS, GIS och datalogger. Allt för att säkerställa att tekniken fungerade som den skulle när observationer i fält skulle göras.
Andra kursdagen – första dagen i fält – ägnades åt permafrosten. Genom att pressa ner en järnstav tills den frusna marken satte stopp kunde vi snabbt konstatera att permafrosten i nedre Adventdalen inte låg längre än kring en meter ner i slutet av smältperioden. I det hål staven lämnade utfördes mätningar på olika djup – åtskillda av 20 cm var.
Att mäta med datalogger kontra vanlig termometer har sina fördelar. I detta fall gjorde vi inga mätningar där sensorn långsamt skulle ha sänkts i hålet, vilket direkt skulle ha resulterat i en kurva över temperaturen på olika djup. I stället gjorde vi en mätning per punkt i djupled. Sålunda ges bara ett värde per graf, vilken kort och gott ger en vågrät linje i diagrammet. Poängen är just att den vågräta grafen visar att sensorn haft tid att erhålla omgivningens temperatur. Väntade man inte tillräckligt länge syntes det på grafen, och den mätningen kunde elimineras.
De grafer som senare presenterades gjordes sedan utgående från smtliga mätningar i fem olika hål inom ett samlat område. Hela gruppen hölls samlad av flera skäl. Ett utgjordes av de vita pälsbeklädda djuren vi såg – med hjälp av kikare – på dalens motsatta sida.
Dag tre ägnades åt uppkomsten av polygonmönster i torrmarker, geologi och den forskning kring norrsken, nordlys, som på grund av ögruppens geografiska läge förtjänstfullt utförs på Svalbard.
En återkommande uppgift under kursen var att i verkligheten lokalisera ett inressant område man hittat på satellitbilder. Givetvis gjordes också intressanta iaktegelser på plats i fält som senare skulle analyseras med hjälp av satellitbilder och kartor. Det är intressant hur stor betydelse detta arbete med jämförelse av bilder med verkligheten har för ens uppfattning om storleksförhållande eller omfattningen av ett fenomen.
Den dominerande av dagens geologilektioner hölls i en fåra i en gammal strandavsättning. Snäckskal, valfossil och stenar – rundade i olika grad – visade att stranden inte alltid funnits där den är idag. Fynden berättade en historia äldre än människan. En geolog har aldrig bråttom. Tidsperspektivet är långt. Det ger möjligheten att hela tiden utvärdera de uppfattningar man kommit fram till. När kunskapen ökar betyder det också att en hel del man tagit för givet tidigare bör omprövas.
Det är inte alltid så att de teorier som en gång formats därmed fått evigt liv. Däremot kan de vara till stor hjälp när det gäller att ställa nya frågor.
Under dagen besökte vi också en kolgruva och nya Nordlysobservatoriet. Dessa besök var av naturliga skäl reducerade till en liten stund vid en hög med kol, och en kort beskrivning av forskningen kring solvinden och dess betydelse för oss – utanför observatoriet.
Sista dagen i fält besökte vi Longyearbreen. Besöket hade förberetts genom föreläsning och förberedande jobb med GPS och GIS. Tidigare utbredning av glaciären skulle studeras i fält och nuvarande utbredning dokumenteras för att sedan jämföras med tidigare bilder. Arbetet gav verkligen en inblick i värdet av noggranna iakttagelser och noggranna nedteckningar av dessa.
Nedanför glaciären fanns så pass mycket fossila avtryck av tidigare liv på Svalbard att ljudeffekterna förde tankarna till ett utgrävningsområde. Historien är alltid närvarande.
Under turen på glaciären testade vi också mätinstrument för att hämta data på avstånd. Att mäta temperatur genom att använda en riktad infraröd sensor gav en liten inblick i hur man håller processer på jorden under uppsikt från rymden – genom satelliternas sensorer.
Vandringen tillbaka till hotelletgick till stor del längs den smältvattenränna vi hoppat över längre upp. Längre ner var det nog ingen som skulle ha kommit på tanken att hoppa över den. Nedanför glaciären vidtog också en stunds fossilletning.
Att vandringen tillbaka till hotellet var avklarad betydde ingalunda mat och vila. Analyser av data vidtog. Rapportskrivningen pågick till middagen – och fortsatte därefter. En del kursdeltagare satt kvar över midnatt.
Det är givetvis mycket viktigt att kursdagarna utnyttjas till fullo. På Svalbard är det därtill flera olika naturvetenskapliga områden som gör sitt yttersta för att påkalla uppmärksamhet. Å andra sidan är det också en annan sida som är värd att tänka på. När lärare från flera länder och flera skolsystem träffas blir diskussionerna forum där idéer byts och sprids, där lärare lär av varandra och om de olika skolsystem som tillämpas i de Nordiska länderna. Möten ger dessutom inspirationen vingar.
”Klimaforskning i polare landskap” är en kurs som i slutändan ger tio studiepoäng. Den sista delen i kursprogrammet består i ett slutarbete som kursdeltagarna gör efter veckan på Svalbard. Målet med denna är att överföra de kunskaper som förvärvats under studierna till ett program som kan genomföras i klassummet. Vilket naturligtvis är den stora poängen med att vidareutbilda lärare – Att föra inspirationen vidare till nästa generation.
Jan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland. Att ta in världsrymden i klassrummet ger ofta, åtminstone, ett delsvar på frågan ”Varför?”, en fråga som hörs rätt ofta i samband med matematikundervisningen. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna till framgång.
edugalaxen.com 
Hej Jan
Bra skrivet om en intensiv och mycket inspirerande kurs och fina bilder förstås. Känner helt klart igen mig i det du beskriver. Är nu i full gång med att implementera och fundera ut kreativa uppgifter med GIS, GPS och digitala mätverktyg för mina elever här på hemmaplan i Roslagen.
Hälsningar
Kristina
Tack, Kristina.
Lycka till med dina kreativa uppgifter!
mvh
Jan