Jordens enda naturliga satellit, den måne vi kort och gott kallar Månen, har uppmuntrat fantastiska tankar så länge det funnits människor som haft tid att se upp från vardagssysslorna. Den första landningen skedde 3:e februari 1966 med Sovjetiska Luna 9, efter en hel del misslyckade försök och fyra kraschlandningar på Månens yta. Apollo 11 var den första bemannade rymdfärd som också ledde till en lyckad landning när Neil Armstrong 20:e juli 1969, efter en färd på fyra dygn, satte de första fotavtrycken på Månen. Sex månlandningar gjordes totalt, och efter Apollo 17 i december 1972 har ingen människa satt sin fot på månen. Däremot finns det drömmar om mänsklig aktivitet på Månen.
På 1970-talet såg en del Sci-Fi-satsningar dagens ljus med bland andra TV-serien ”Space 1999”, som fick namnet Månbas Alpha på svenska. De stora verkliga planerna på att i någon form kolonisera Månen har dock inte blivit av – än – även om vi kontinuerligt samlar med kunskap om Månen. Farkoster har funnits, och finns, i Månens närhet. NASAs Lunar Reconnaissance Orbiter, LRO har sedan 2009 befunnit sig i omloppsbanor kring Månen och Kina planerar med Chang’e 5 en landning på Månen för att föra prover från dess yta tillbaka till jorden. Det finns också planer på bemannade färder.
Den internationella rymdstationen har varit ständigt bemannad sedan 2:a november 2000. Den har haft – och har fortsättningsvis stor internationell betydelse. Dels är det för tillfället vårt enda laboratorium där man kan jobba i mikrogravitation, och dels är den ett bevis på att länder som officiellt på jorden bojkottar varandra kan samarbeta i rymden. Forskare och astronauter står över mänskliga konflikter. Även om Månen inte kunde ersätta rymdstationens betydelse när det gäller forskning i mikrogravitation är vår närmaste granne ett naturligt nästa steg.
Tänkbar vy över en internationell bas på månen. Bild: ESA/Foster + Partners
För drygt ett år sedan, 1:a mars 2016, gav ESA’s generaldirektör Jan (Johann-Dietrich) Wörner en intervju om månen som ett mål för kommande stora projekt, möjliggjort av ny teknik som till exempel 3D-utskriftsteknik. Månen är ”forskningsmässigt intressant, tekniskt utmanande och en superb testbänk.”
Tänk dig en rad teleskop, byggda för utföra spaningar i olika våglängder, på Månens bortre sida. De skulle kunna göras långt större än något av de rymdteleskop som nu finns eller som planeras och ändå kunna bruka de våglängder av elektromagnetisk strålning som stoppas av jordens atmosfär. Med hjälp av redan existerande teknologi kunde åtminstone fundamenten för teleskopen kunna byggas på plats av material som finns på Månen.
Förutom de möjligheter som finns i form av ren forskning skulle en bas på Månen också utgöra en plats för att träna och utföra tester inför resor längre ut i vårt solsystem. Det gäller för obemannade såväl som för bemannade expeditioner. Går något fel på Månen kan människor undersöka orsakerna på plats, eventuellt också reparera skadorna samt återvända till jorden efter utfört uppdrag.
Jan Wörner framhåller att det är en vision om att skapa många användningsmöjligheter för många användare på ett och samma ställe.
Umeå Lunar Venture – snart på månen
Månen finns också inom räckhåll för mindre uppdrag. Mindre uppdrag innebär inte nödvändigtvis att betydelsen är mindre.
En grupp studenter vid Umeå Universitet har på allvar antagit den utmaning som kapplöpningen till Månen 2.0 innebär. Googles tävling Lunar Xprice ger em en möjlighet att få placerat mätinstrument på månen. Tyska ingenjörskollektivet Part Time-scientists efterlyste samarbetspartners och fick tillfredsställande svar av Space Science Sweden. Kontakterna fortplantade sig och nu är forskargrupper i rymdfysik och optisk fysik, tillsammans med frivilliga studenter, på väg att rent fysiskt på Månen mäta elektriska fält på dess yta.
Nästa gång du ser på månen kan du tänka en stund på att människor faktiskt gått på den himlakroppen, att vi har material därifrån här på jorden som hämtats både av astronauter och robotar, och att den har än mer att erbjuda.
Jan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland. Att ta in världsrymden i klassrummet ger ofta, åtminstone, ett delsvar på frågan ”Varför?”, en fråga som hörs rätt ofta i samband med matematikundervisningen. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna till framgång.
edugalaxen.com 
7 kommentarer